torsdag 22 januari 2009

Viktigt

Precis som ni misstänkte när ni såg titeln på inlägget handlar det här om vikt. Min vikt. Inte för att jag tänkt avslöja vad jag väger för er. Inte alls. Snarare tänkte jag berätta att jag dom senaste två veckorna lyckats med något jag inte gjort sedan jag späkade mig själv med jävla Cambridgekuren. Jag har gått ner ett kg per vecka, i två veckor.
Nämnde jag föresten att jag gick ner ett halvt kg under julen? Det gjorde jag i alla fall.

Jag är glad.

Nu blir det till att provplugga.
Psykiska sjukdomar
Psykhisorik
Omvårdnadshistorik
Diabetes
Stomier
Katetrar
Sår och sårvård
Omvårnadsdokumentation

Fruktansvärt spretigt. Får se hur det går.

Puss //L

söndag 18 januari 2009

Er allra ödmjukaste Lotta

Härmed ber jag om ursäkt för att jag alltför länge varit frånvarande. Jag skyller på hög arbetsbörda i livet och avsaknad av en sladd. Det får räcka som ursäkt.

Ni måste ju få se årets pepparkakshus. Tack vare ett gediget samarbete lyckades jag, Maken, Lea, Frida och Erik limma ihop något som inte kan förklaras som något mindre än ett mästerverk.



Här visar familjen upp konstverket utan dekorationer, brevid dess bleka orginal på kylskåpet.
(Nästa år ska vi göra operahuset i Sidney.)

Nedan använder vi oss av diskhon i brist av badkar. En störtkruka i form av degbunke erfordrades tydligen.

Annars är allt som vanligt här uppe i Robertsfors. Julen var en lugn tillställning. Likaså nyårsafton. Jag avnjöt en långdragen förkylning från helgen innan jul som fortfarande inte gått över och har således inte orkat anstränga mig så värst.
En överaskning efter matorgier och julgodis var att jag gått ner ett halvt kilo i vikt, vilket var helt otippat.
Måste även ta tillfället i akt att roa er med Makens senaste bravad. Efter att jag igår bjudit in oss på middag hos familjen Niemi i Obbola urartade det hela sig till en gedigen spritfest. Klockan elva på kvällen bestämde jag mig för att Maken var full nog och packade in honom och dottern i bilen för att köra hem. Vi hann ungefär två meter innan dom båda somnat. Efter ytterligare två km vrålar Maken plötsligt att jag ska stanna bilen. Jag tvärnitar och han kastar sig ut för att spy. En kvart senare gör han om hela proceduren en gång till. Han vrålar, jag tvärnitar, han kräks. Efter det tar det åtminstone en halvtimma innan han återigen vrålar att jag ska stanna. Sagt och gjort, jag stannar, han spyr.
Och efter denna helvetesfärd har han mage att inte lyssna på mig då jag ber honom lämna mig och Lea ensamma i sängen och gå och sova i soffan med sina alkoholångor.
"Jag skulle uppskatta att sova i min egen säng" låter det.
Det är vad man får för att man utsätter sig själv och sin familj för fara och pallnitar vid snöiga vägkanter mitt i natten.

.. Och i skolan går allting bra. Fick MVG i datakursen. Ibland ska man ha tur också.
Puss //L