Mums Cans.

Oj nu var det länge sedan. Jag har hunnit fylla år och vara med om en hel del spännande saker.
Ska inte tråka ut er.
Eller jo, det ska jag nog. Men jag ska försöka fatta mig kort.

Igår var jag med Maken och barnet på badhuset. På grund av mens med tillhörande mensvärk satt jag på bassängkanten och tittade på medans barn och man lekte förtroende. För förtroende är just vad hon har min lilla tjej. Till sin pappa alltså.
När hon badar med mig sitter hon fast på min höft som ett litet frimärke. Med sin far håller hon honom i hans utsträckta pekfingrar och tycker det är superskoj med lite avstånd mellan dom båda. Mycket fräckt. Här har man liksom burit, förlöst, närt och åter burit henne sedan cellklumpen började dela sig, och vad får man för det? Inte ett skvatt, naturligtvis.
Jag satt i vilket fall där på bassängkanten och utstötte hejjarop och försökte få henne att släppa taget. Det gjorde hon till slut, varpå hon tittade på mig och förvånat konstaterade att hon ju inte sjönk. Nä det är ju klart som korvspad. Vad trodde hon? Att hon skulle sjunka och dö när vi bad henne släppa taget? Efter ett tag insåg hon att puffarna på armarna faktiskt har en funktion.
Innan vi gick simmade hon själv runt hela bassängen en gång. Helt otroligt. Snart får man väl jaga henne när hon frivilligt hoppar i den läskigt stora bassängen, istället för att få truga ner henne.

Nå. Utöver det måste jag bara säga att Joakim Cans är helfrän. Jag hejjar på att han ska vinna körslaget. För ja, det är vad jag tittar på på lördagarna nuförtiden. När jag är inte är ute och skakar på mina lurviga dårå.
Hur som helst. Han har dock ett litet försprång hos mig sedan tidigare. Han är brunögd och sjunger hårdrock. Två kvallitéer jag värderar högt.
Mums filibabba!

Idag har vi grillat för andra gången i år. Hamburgare. Lea åt som en hel idiot.

Över och ut.

Puss //L