Omständigheter.

Funderade lite lätt på att det var dags att lägga upp fler bilder här, så det blir lite roligare för er stackars trogna läsare. Men så insåg jag att jag inte har något spännande att lägga upp. Ja, förutom alla tusentals idolbilder av gudagåvan. Dvs barnet.
Livet dom senaste dagarna har spenderats i soffan med benet i högläge. För ingen av er har väl undvikit det faktum att jag opererat knäet? Hemska tanke!

Tänkte att jag kanske skulle ta nån helt obskyr bild på blodiga omslag och nysydda stygn. Men nä. Riktigt så elak är jag trots allt inte. Jag vill inte att ni ska tro att ni kan ramla in här intet ont anandes och bli attackerade av äckliga bilder.

Hur som helst. Två saker har hänt. Eller många saker har hänt, men två som jag tänkte dela med mig av.

1, jag är lagom suddig av morfinpiller när jag rullas in i operationssalen. Lite läskigt är det allt. Man ligger platt på rygg och ser ett antal huvuden snurra omkring. Helt plötsligt får jag en hand på armen och hör ett bekant "Hej". Jag vänder på huvudet och får syn på Cissi. Helt overkligt. Man känner EN person i hela den här hundratuseninnevånarestaden som jobbar med operationer och hon dimper ner i min operationssal. Eller så kan det möjligen ha varit jag som damp ner hos henne, men det är oviktigt.
I vilket fall som helst så kopplade hon bara ihop mig med apparater och gick sen. Lunchtid och så. Det var lite lustigt. Och lite freaky sådär. Jag oroar mig alltid för folk som jobbar på akuten, intensiven, operation osv. Tänk om dom får in nån som känner och tycker om. Hiskelig tanke!

2, ett dygn efter operationen vaknar jag av en riktigt ruskig mardröm. En gammal vän jag tappat kontakten med sedan *Lea, tog livet av sig.
Jag vaknade, låg och funderade och läste bok i två timmar innan jag kunde somna om.
Drömfanskapet fortsätter, fast har förändrats till en olycka istället för självmord.
Helt galet. Det första jag gjorde när jag vaknade var att ta kontakt med mannen i mina drömmar (haha, ursäkta, dåligt skämt kanske).
Han mår bra och jag ska ta mig ett allvarligt samtal med mina sjuka drömmar.

Något bra kom ut ur det hela iaf. Återupptagen vänskap, hoppas jag.

Nu då? Jo tack, bara bra. Ligger på arslet i soffan och småkikar på Cityakuten medans jag väntar på ett blommogram. Från vem vet jag inte. Kan det ha varit moderskapet som fick dåligt samvete för att hon inte hälsat på sin enda dotter efter operationen?
Har ingen aning.
Återkommer med uppdatering om vem blommorna kommer ifrån.

Puss //L


* Förklaring krävs. Sedan livet började och jag tappade kontakten med folk som inte per automatik finns i min närhet kontinuerligt.