Otroligt. Faktiskt.

Jag blir lika uppriktigt förvånad varje gång det händer.

För andra gången på inte alltför lång tid har killar jag känner sagt tack och adjö till sina nybildade familjer.
Småbebisarna har inte varit äldre än några månader när dom tagit på sig kepsen och dragit.
Någon vettig förklaring till varför dom stuckit finns inte. En sa att kärleken tog slut. En annan sa att livet blev trist.
Enligt mig är ingen av ursäkterna godtagbara för fem öre.
Visst, kärlek kan dö. Men om det händer just när man skaffat barn, får man fan i mig hålla ut.
Man dör inte om man anstränger sig och härdar ut i 1½ år eller så. Man måste stanna. Man måste låta barnet knyta an till sig (pappan i de här fallen) och vänta tills barnet är tillräckligt gammalt för att klara av växelvist boende.
Något annat alternativ finns inte i min bok.
Det handlar om barnen här. Inte om det år (eller så) man förlorar. Man vinner nämligen så mycket mer på att stanna.
Vad folk (karlar/na) inte verkar tänka på är att deras känslor inte ska stå i första rummet när något liknande händer. Det är barnens (jävla) rättighet att få ha ett gott och sunt förhållande med båda sina föräldrar.
En pappa ska inte vara en människa som sporadiskt dyker upp i ett barns liv när helst det duger för honom. Jag blir vansinnig!
Vad tänker dom med?

Om dom bara gav sig själva lite mer tid.. vem vet. Kärleken kanske kommer tillbaka. Livet kanske blir mindre trist.

Jag kan inte annat än att uttråkat konstatera att detta så gott som uteslutande är ett manligt problem.
Det blev visst inte så kul som dom hade tänkt sig. Livet blev lite omständigare, lite jobbigare.
Om dom bara kunde stannat kvar en stund och tagit sig tid att känna efter. Livet blir visserligen ovanstående, men också så mycket bättre.
Skärpning karlar!

Synd bara att min läsarkrets uteslutande är kvinnlig ;)
(Om det inte finns nån karl som läser utan att göra sig till känna.)

Puss //L