Bilar.

Gårkvällen var extremt spännande.
Det började ganska lugnt med att jag var på ett fantastiskt dåligt humör när jag och Lea satte oss i bussen för att åka in till stan. Lea var både uttråkad och väldigt pigg på jävulskap.
Det hela slutade med att en fastspänd Lea satt och gnölade mest hela vägen. Till slut vänder sig framförvarande kvinna om och utbrister i ett förvånandsvärt högt "SCHHHHHHH". Eftersom jag redan var på dåligt humör och blivit extra lättretad med Leas gnäll lutade jag mig fram och sa högt "Sa du det till MIG?"
Jag fick inget svar.
Lea fortsätter gnälla. Jag försöker naturligtvis tysta henne. Lyckades dock inte så bra.
Efter ett tag vänder sig kvinnan om igen och utbrister "Nu får du faktiskt få tyst på det där barnet!". Jag flyger naturligtvis i taket och förklarar högljutt för henne att om det inte passar damen så kan hon gå en våning upp (dubbeldäckare) och lämna oss ifred. Hon replikerar att hon minsann inte ska behöva stå ut med gnäll från ett barn och att vi borde gå upp eftersom hon var där först.
Jag förklarar då artigt för människan att den nedre delen av bussen är till för folk som har astma och allergier och att min dotter har astma. Jag avslutade den artiga avsnäsningen genom att tillägga ett "Så stick och brinn".
Kvinnan satt kvar resten av bussresan men sa ingenting. Kärring.



Väl på stan tog vi en promenad till lillebror Rikard som fyllde år. Där blev det fika, lek och snack. Maken kom och hämtade upp oss och kom på den briljanta idén att medans vi ändå var i stan skulle vi hyra ett bilsläp och få upp gammelbilen till Robertsfors.
Först fick vi köra runt halva stan för att hitta ett sånt släp. Det kändes jobbigt, men det skulle visa sig att det var den lätta delen av hela den här historien.
Det visade sig nämligen att vår älskade Pärla var urladdad. Fint, vi friväxlar och puttar upp den. Icket, bilen rörde sig inte en cemtimeter. Efter lite krångel hittade vi (Maken) igen startkablarna och efter ännu mer krångel får jag igång bilen. Men ack så svårt det visade sig vara att få bilen att gå framåt. Handbromsen hade nämligen fastnat. Det tog väl sisådär en fem minuter för mig att få bilen halvvägs uppför släpet, med varvantal som var rent löjliga och en härligt mustig brännd lukt i bilen. Då la den av.
Fram med vinschen. Den funkade väl sisådär. Bilen kom nästan helt upp när sladdfanskapet gick av.
Nå, efter många om och men fick vi upp bilen och tippade släpet så den stod rätt.

Vi startade färden hemmåt. Efter tio minuter börjar släpet vobbla något alldelens fruktansvärt och Maken hade allt sjå i världen med att hålla bilfanskapet på vägen. Resten av resan framfördes i 70km/h. Min uppgift var att hålla koll i backspegeln och förvarna varje gång släpet började vobbla, vilket det gjorde lite då och då.


Efter en helvetesfärd på en timma var vi väl hemma för att lasta av bilen. Vi tippade ner släpet och tänkte att bilen skulle nog rulla av av sig själv. Så gott som iaf. Jo pytt. Nå, jag får väl backa fanskapet. Det gick ju att köra framåt en bit även om handbromsen satt fast. Får vi igång bilen tro? Nejdå, batteriet var ju slut..

Efter lite hattande fram och tillbaka får Maken fram ett gammalt batteri och får igång bilen. Anledningen till att vi inte kunde starta med batteriet i vår nya bil är en lång historia, men går väl ungefär ut på att utrymmet för en stor bil med ett enormt släp inte var optimalt. Vi kunde inte vända bilen..
Nå, jag sladdar, slirar och börnar ned för släpet och lyckas, endast med hjälp av min enorma skicklighet, få bilen på plats på gården.
Blygsamhet är ju inte direkt min grej.



Till detta bjuder jag på en fin badbild av Loa och Lea. Loa är vackert dekorerad med en rosa överstrykningspenna.

Puss //L