Och stjärnorna gnistra och glimma.

Det var en kall och vacker morgon i slutet av november. En mor och hennes dotter beundrade julpyntet som uppkommit under mystiska omständigheter på natten.
Det var mysigt.






Dottern var söt och hittade på bus. Moderns nya skinnstövlar skulle testas och dom metade efter fisk med ett skohorn på hallgolvet.

Medans modern gjorde iordning frukosten lekte dottern lite vattenlekar med Arga Ankan i badrummet. Efter sisådär en tio minuter kommer barnet ut från badrummet gråtandes. Modern går in i badrummet för att se vad uppståndelsen beror på och finner..

.. att barnet har rullat ut en hel toarulle och stoppat ned den i handfatet.
Gissa vilket barn som inte var speciellt poppis efter det. Gissa också hur lång tid det tog att få upp en helt upplöst dassrulle!

Det ÄR fantastiskt att ha barn.

Puss //L

Skogen.

Långledig nu. Vakar av idag. Känner mig ovanligt pigg. Tiggde till mig lite sällskap av Annika och hennes två välartade barn. Välartade om man jämför med mitt troll iaf.
Att ta en skogspromenad efter dagis var tydligen inte vad Lea orkade.
Vi gav snabbt upp och gick in och lekte (drack te) istället. Ett mycket bättre tidsfördriv enligt båda mig och barnet.

Fick mig en skogsbild iaf. Har en likadan bild fast från hösten här nånstans. Ska se om jag kan lägga upp dom. Är väldigt glad att bo så nära naturen :)

Trollet.

Det är såna här mentala bilder man måste plocka fram ibland. Dagar som idag. Dagar då hon visserligen inte varit jobbig eller så. Dagar då hon fått mig att skämmas ögonen ur mig.

Vi har varit och handlat. Står utanför Ica och spänner på oss hjälmarna. En asiatisk höggravid kvinna går förbi.
Lea utropar; Mamma titta! En brun TJOCK pojke. Ha Ha! Han är SMUTSIG!!! HA HA HA HA!!

Då frammanar jag en bild av en ljuvlig liten bebis som alltid log, var glad och inte kunde säga några ord. Som inte hade åsikter om saker. Ingen vilja. Ett blankt papper som godtog världen för vad det var. Inte ett troll som säger vad helst kommer för hennes tankar.

Puss //L

Otroligt. Faktiskt.

Jag blir lika uppriktigt förvånad varje gång det händer.

För andra gången på inte alltför lång tid har killar jag känner sagt tack och adjö till sina nybildade familjer.
Småbebisarna har inte varit äldre än några månader när dom tagit på sig kepsen och dragit.
Någon vettig förklaring till varför dom stuckit finns inte. En sa att kärleken tog slut. En annan sa att livet blev trist.
Enligt mig är ingen av ursäkterna godtagbara för fem öre.
Visst, kärlek kan dö. Men om det händer just när man skaffat barn, får man fan i mig hålla ut.
Man dör inte om man anstränger sig och härdar ut i 1½ år eller så. Man måste stanna. Man måste låta barnet knyta an till sig (pappan i de här fallen) och vänta tills barnet är tillräckligt gammalt för att klara av växelvist boende.
Något annat alternativ finns inte i min bok.
Det handlar om barnen här. Inte om det år (eller så) man förlorar. Man vinner nämligen så mycket mer på att stanna.
Vad folk (karlar/na) inte verkar tänka på är att deras känslor inte ska stå i första rummet när något liknande händer. Det är barnens (jävla) rättighet att få ha ett gott och sunt förhållande med båda sina föräldrar.
En pappa ska inte vara en människa som sporadiskt dyker upp i ett barns liv när helst det duger för honom. Jag blir vansinnig!
Vad tänker dom med?

Om dom bara gav sig själva lite mer tid.. vem vet. Kärleken kanske kommer tillbaka. Livet kanske blir mindre trist.

Jag kan inte annat än att uttråkat konstatera att detta så gott som uteslutande är ett manligt problem.
Det blev visst inte så kul som dom hade tänkt sig. Livet blev lite omständigare, lite jobbigare.
Om dom bara kunde stannat kvar en stund och tagit sig tid att känna efter. Livet blir visserligen ovanstående, men också så mycket bättre.
Skärpning karlar!

Synd bara att min läsarkrets uteslutande är kvinnlig ;)
(Om det inte finns nån karl som läser utan att göra sig till känna.)

Puss //L

En jävla lista.

Så har man blivit utmanad också.
Otroligt trist.
Fast å andra sidan är jag så uttråkad att jag gott och väl kan besvara några frågor utan att avlida.


Hur många timmar har du suttit som mest framför datorn?
Skulle tippa på fem timmar eller lite mer.

Vilken färg har din cykel?
Härligt snorgrön. Detsamma gäller min cykelkorg.

Blondin eller brunett?
För närvarande blondin.

Vilken färg har texten på din msn?
Svart.

Vilket stjärntecken är du?
Öh.. eh.. vädur.
Vilket fantastiskt minne man har!

Vad var det senaste du åt?
Kyckling och paprika med gegga och svart ris.

Har du en diskmaskin?
Ja.

Rakar du ögonbrynen?
Nej. Cuki brukar plocka dom däremot.

Har du några husdjur?
Ja, två platys, två stjärtfiskar, tre neontetror och en mal.

Vilket smeknamn gav din mamma dig som barn?
Bra fråga. Lillstumpan kanske.

Är du kär i någon just nu?
Ja.

Är du ihop med någon just nu?
Ja.

Har du någonsin brytit på tyska för att impa på någon?
Absolut inte.

Har du någonsin ätit godis för 100:- själv?
En gång när jag hade mens hittade jag en gigantisk bit choklad i köket som jag satte i mig. Fantastiskt gott var det. Sen visade det sig att chokladen var lika fantastiskt dyr som den var fantastiskt god. Fast jag hävdar än idag att man inte lämnar framme choklad i närheten av ett mensmonster, så han får skylla sig själv.

Är du beroende av något just nu?
Ja visst, snus, godis, internet och nära och kära.

Vad har du för fobier?
Ta i kartong. Nålar. Småkryp och saker som slingrar sig.

Hur lång är du?
164cm

Sover du med gosedjur?
Inte nuförtiden. Lea har snott Nalle.

Vad har du som ingen annan har?
Lea och två gröna Branthmo.

Vilken mobil har du?
Eh. Den där superplatta oranga fånen.

Vem fick du senast MMS från?
Carola

Vem fick du senast SMS från?
Svägerskan tror jag.

Vem ringde dig senast?
Mamma.

Är du förlovad?
Gift.

När duschade du senast?
Igårkväll.

Vad tänker du på just nu?
Att Lea är förjävla dålig på att tugga clementiner. Hon håller på att kräkas upp dom hela tiden. Tämligen obehagligt ljud att måsta lyssna på hela tiden.
Det plus att jag är väldigt stolt över att hon lärt sig skala clementinerna själv. Nu slipper jag :)

Vem skulle du ge 25 miljoner till (förutom dig själv)?
Oj. Om jag gav pengarna till Andreas skulle hälften vara mina. Vore inte så dumt.
Annars kanske till morsan.

Jag utmanar: Ingen. Eller jo, jag utmanar Frida. Men inte att skriva en löjlig lista. Jag utmanar henne att följa med mig till sthlm :)

Handarbete, mina vänner.

Jag är så fantastiskt rastlös att det börjar bli rent löjligt. Först var jag långledig i tio dagar och efter det har jag legat i soffan på arslet så det fan snart börjar blöda.
Sen var det ju naturligtvis inte nog med att bli opererad i. Nej nej. Vi lägger till en redig magsjuka på det. Tack.
Gårkvällen och natten har inte varit ett dugg upplyftande. Snarare tvärtom.

Nu känner jag mig bättre. Tarmarna vrider sig ett par varv av ajaj ibland, men det är hanterbart.
Om jag bara kunde bli av med rastlösheten också, vore livet nästan bra igen.
Maken höll på att inte få gå till sportaffären för att köpa dubbdäck till min cykel nu under hans lunchrast. Jag orkar inte vara ensam längre. Trodde inte man kunde bli så här uttråkad.

Nåväl. Ikväll ska vi in till stan en snabbis för att köpa ett par julklappar. Fast jag vet i ärlighetens namn inte om jag ids. Detta trots att det var jag som tiggde mig till att få följa med.

Igår var jag så dödligt uttråkad att Maken till slut blev less och gick och hämtade mina pärlor och sa åt mig att göra blingbling till hans telefon.
Sagt och gjort. Det tog hela tio minuter.
Handarbete. Handarbete mina vänner. Tror allvarligt att jag ska börja brodera!

Puss //L

Omständigheter.

Funderade lite lätt på att det var dags att lägga upp fler bilder här, så det blir lite roligare för er stackars trogna läsare. Men så insåg jag att jag inte har något spännande att lägga upp. Ja, förutom alla tusentals idolbilder av gudagåvan. Dvs barnet.
Livet dom senaste dagarna har spenderats i soffan med benet i högläge. För ingen av er har väl undvikit det faktum att jag opererat knäet? Hemska tanke!

Tänkte att jag kanske skulle ta nån helt obskyr bild på blodiga omslag och nysydda stygn. Men nä. Riktigt så elak är jag trots allt inte. Jag vill inte att ni ska tro att ni kan ramla in här intet ont anandes och bli attackerade av äckliga bilder.

Hur som helst. Två saker har hänt. Eller många saker har hänt, men två som jag tänkte dela med mig av.

1, jag är lagom suddig av morfinpiller när jag rullas in i operationssalen. Lite läskigt är det allt. Man ligger platt på rygg och ser ett antal huvuden snurra omkring. Helt plötsligt får jag en hand på armen och hör ett bekant "Hej". Jag vänder på huvudet och får syn på Cissi. Helt overkligt. Man känner EN person i hela den här hundratuseninnevånarestaden som jobbar med operationer och hon dimper ner i min operationssal. Eller så kan det möjligen ha varit jag som damp ner hos henne, men det är oviktigt.
I vilket fall som helst så kopplade hon bara ihop mig med apparater och gick sen. Lunchtid och så. Det var lite lustigt. Och lite freaky sådär. Jag oroar mig alltid för folk som jobbar på akuten, intensiven, operation osv. Tänk om dom får in nån som känner och tycker om. Hiskelig tanke!

2, ett dygn efter operationen vaknar jag av en riktigt ruskig mardröm. En gammal vän jag tappat kontakten med sedan *Lea, tog livet av sig.
Jag vaknade, låg och funderade och läste bok i två timmar innan jag kunde somna om.
Drömfanskapet fortsätter, fast har förändrats till en olycka istället för självmord.
Helt galet. Det första jag gjorde när jag vaknade var att ta kontakt med mannen i mina drömmar (haha, ursäkta, dåligt skämt kanske).
Han mår bra och jag ska ta mig ett allvarligt samtal med mina sjuka drömmar.

Något bra kom ut ur det hela iaf. Återupptagen vänskap, hoppas jag.

Nu då? Jo tack, bara bra. Ligger på arslet i soffan och småkikar på Cityakuten medans jag väntar på ett blommogram. Från vem vet jag inte. Kan det ha varit moderskapet som fick dåligt samvete för att hon inte hälsat på sin enda dotter efter operationen?
Har ingen aning.
Återkommer med uppdatering om vem blommorna kommer ifrån.

Puss //L


* Förklaring krävs. Sedan livet började och jag tappade kontakten med folk som inte per automatik finns i min närhet kontinuerligt.

Dumheter.

Leas nya grej när man busar är att säga "NEJ MAMMA! Sluta med dumheter!!"
Vad gör man liksom? Det är väl bara att sluta med dumheterna då :)

Men det var inte det jag skulle tala om. Jag skulle tala om mitt knä. Där normala människors ben går innåt vid knädelen är mitt högra numera jämnfet. Väldigt vackert. Detta trots att dom bara gjorde tre små hål.
Tycker lite synd om mig själv så här dagen efter, men är samtidigt glad över att det 1, inte gör så fasligt ont att jag måste knapra piller och 2, det inte är så svullet (eller ont nog) att jag måste gå på kryckor. Jag har faktiskt lyckats städa lite i vardagsrummet.
Visserligen mest stödd på Leas gå-vagn och på dammsugaren, men ändå. Me happy.
Idag och i morgon ska Maken hämta Lea på dagis, men sen tar jag över rulljansen igen.

Hade tänkt gå och jobba till helgen, men som det känns just nu hoppar jag nog över det. Fast jag är inte säker. Är sjukskriven i två veckor.. vet i tusan. Vill jobba. Vill träffa folket på jobbet och jag vill ha lite kul. Inte bara ligga här som en jag vet inte vad och inte ha något mer vettigt att göra än att titta på tv/film. Misstänker nämligen att det i morgon kommer att komma ett fint paket fyllt av Pirates III och tredje säsongen av Boston Legal. Inte ett dugg smärtsamt. Förutom möjligen i ryggen och arslet som jag ligger på.
Vår nya soffa är visserligen fantastiskt snygg, men inte helt supermjuk. Inte som Göteborgaren där uppe på övervåningen. Göteborg är å andra sidan inte lika snygg.

Svammel. Jag ger upp.

Ring mig!

Puss //L

Jag tog hennes brickor!

Någon pyjamas blev det inte, men lite annat skrapade vi fint ihop.

Jag tog fram den stora tiggarblicken och tjatade till mig lite julpynt från pyntaffären. Maken sjönk håglöst ihop och öppnade ovilligt plånboken.
Därpå ramlade vi in på Verner&Verner. 30% rea på allt i butiken. Maken hittade snabbt en shaker som han absolut var tvungen att ha. Naturligtvis. Vi som festar till det så ofta. Och speciellt då med drinkar.
Till det var vi (naturligtvis) tvugna att ha en blender, eftersom våran har brunnit och man inte kan göra festliga drinkar i en shaker utan att ha krossad is till. Och se på fan. Dom hade två stycken kvar i hela affären. Vilket märke, tänker ni.
Naturligtvis (för tredje gången i det här inlägget) blev det en KitchenAid. En cremefärgad. Den matchar vår köksklocka iaf.
Jag gick med på det hela endast för att jag fått lite pynt och för att det tydligen (enligt Maken) var dumt att låta bli när den ändå var så billig.

Efter det bar det av till djuraffären för att köpa fiskar. Numera har vi tre platysar, nio neontetror och två slöjstjärtar.
Vi är hiskeligt stolta över vårt fina akvarium, men har samtidigt insett att ett större akvarium är ett absolut måste. Det verkar vara lite som med tatueringar. Man vill bara ha mer och större.

Väl hemkomna har vi hittat på saker. En del städning, en del matlagning, men mest har vi roat oss med barnet. Jag och Lea var ute och byggde två snölyktor. Eller, Lea ville väl helst krossa lyktorna och när hon inte fick det kastade hon ifrån sig vantarna, surade en stund och gick sedan in.
Sen har det pysslats med fiskar, lekts och spelat spel. Vi spelade memory och jag råkade vinna andra gången. Då bröt barnet ihop och började gråta och anklagade mig för att ha tagit hennes brickor :)
Som sagt, det är underbart att ha barn!

Puss //L

Sjukt sjuk.

Såg en film igår. Sjuk i många bemärkelser. Sjukt bra och sjuk som i helt störd. Death proof. Till min stora förvåning gillade jag den. Brukar ju normalt ogilla Tarrantino något alldelens hemskt. Den enda jag tycker om (förutom den vi såg igår) är From dusk to dawn.

Lea jagade just faderskapet in under vardagsrumsbordet. Det var tydligen inte kul, för hon viftade vilt med pekfingret och sa med bestämd röst "Pappa kom ut där!!". Väldigt kul. Maken skrattade så bordet studsade.

Nå. Idag blir det till att åka in till storstan och shoppa. Lea behöver nya pyamasar och akvariet behöver fler fiskar. Några färgglada och nån som kryper omkring på golvet och äter lort.
Utöver det ska vi ta en promenad till sportaffären här i byn och köpa dubbdäck till min älskade gröna cykel.

Oh, också har Lea fått sin första "storbarnssäng" (hennes egna ord). Det blev aldrig av att måla om den innan hon fick börja använda den, för hon blev så till sig när hon såg den att hon nästan kissade på sig. Så i natt har min lilla bebis sovit själv i en säng som inte är en spjälsäng för första gången i sitt liv.
They grow upp so faaaaaaaast! :(

Puss //L

Furumonstret.

Morsan ringde igår mitt på dagen och frågade om jag ville följa med och se Patrik Isaksson och Sara Dawn Finer på kvällen.
- Ooooh, vilken fantastiskt snäll mamma du har, sa vännerna.
Vad jag inte berättade var att jag inte alls var förstahandsvalet. Förstahandsvalet låg hemma i dubbelsidig lunginflammation. Exakt så snäll är det heliga moderskapet ;)

Nå, det blev iaf en väldigt trevlig kväll. Maken körde glad i hågen in mig till stan och yrade om att det var länge sedan jag fick göra något kul.
Var det?
Ptja, om man jämför med allt skoj han får hitta på nuförtiden med utbildningsresor, chefskurser och Gud vet allt så antar jag att mitt liv ser ganska grått och dyster ut.
Fast det är naturligtvis inte så jag ser på saken. Jag får ju vara hemma med avkomman varje dag. Tack och lov.
Hur som helst var konserten riktigt bra. Den började väl sisådär. Bra men inte så man kissade på sig direkt. Efter en halvtimma eller så började det hända grejer och konserten utvecklade sig till en av dom trevligaste jag varit på faktiskt.
Inte för att nånting går att jämföra med Metallica på Stockholm Stadion, men ändå :)

Och på tal om inte det så är det helg nu. Maken kommer hem om sisådär två timmar, när han har hämtat bilen som är på reparation och Leas nya säng.
Det första jag ska göra i morgon är att löpa över på Järnia och köpa färg att måla furumonstret med.

Det var väl allt för denna gången skulle jag tro.

Dagens låt blir på begäran av Lea (för tusende gången) Bockarna Bruse.

Puss //L

Man vill inte höra Lea säga "Oj!".

Just det. Så fort hon säger "Oj!" betyder det att något halvkatastrofalt har hänt.



Oj - Ett nyöppnat mjölkpaket åkte i golvet.

Oj - Hon "råkade" rita på väggen.

Oj - Nån klippte sönder den senaste favoritboken bara för att det verkade spännande.



Eller som idag då hon satt gränsle över mig i soffan. Vi busade och hade fruktansvärt roligt när "Oj!". Gissa vem som hade så kul att hon råkade kissa på moderskapet!



Adjö //L

Bilar.

Gårkvällen var extremt spännande.
Det började ganska lugnt med att jag var på ett fantastiskt dåligt humör när jag och Lea satte oss i bussen för att åka in till stan. Lea var både uttråkad och väldigt pigg på jävulskap.
Det hela slutade med att en fastspänd Lea satt och gnölade mest hela vägen. Till slut vänder sig framförvarande kvinna om och utbrister i ett förvånandsvärt högt "SCHHHHHHH". Eftersom jag redan var på dåligt humör och blivit extra lättretad med Leas gnäll lutade jag mig fram och sa högt "Sa du det till MIG?"
Jag fick inget svar.
Lea fortsätter gnälla. Jag försöker naturligtvis tysta henne. Lyckades dock inte så bra.
Efter ett tag vänder sig kvinnan om igen och utbrister "Nu får du faktiskt få tyst på det där barnet!". Jag flyger naturligtvis i taket och förklarar högljutt för henne att om det inte passar damen så kan hon gå en våning upp (dubbeldäckare) och lämna oss ifred. Hon replikerar att hon minsann inte ska behöva stå ut med gnäll från ett barn och att vi borde gå upp eftersom hon var där först.
Jag förklarar då artigt för människan att den nedre delen av bussen är till för folk som har astma och allergier och att min dotter har astma. Jag avslutade den artiga avsnäsningen genom att tillägga ett "Så stick och brinn".
Kvinnan satt kvar resten av bussresan men sa ingenting. Kärring.



Väl på stan tog vi en promenad till lillebror Rikard som fyllde år. Där blev det fika, lek och snack. Maken kom och hämtade upp oss och kom på den briljanta idén att medans vi ändå var i stan skulle vi hyra ett bilsläp och få upp gammelbilen till Robertsfors.
Först fick vi köra runt halva stan för att hitta ett sånt släp. Det kändes jobbigt, men det skulle visa sig att det var den lätta delen av hela den här historien.
Det visade sig nämligen att vår älskade Pärla var urladdad. Fint, vi friväxlar och puttar upp den. Icket, bilen rörde sig inte en cemtimeter. Efter lite krångel hittade vi (Maken) igen startkablarna och efter ännu mer krångel får jag igång bilen. Men ack så svårt det visade sig vara att få bilen att gå framåt. Handbromsen hade nämligen fastnat. Det tog väl sisådär en fem minuter för mig att få bilen halvvägs uppför släpet, med varvantal som var rent löjliga och en härligt mustig brännd lukt i bilen. Då la den av.
Fram med vinschen. Den funkade väl sisådär. Bilen kom nästan helt upp när sladdfanskapet gick av.
Nå, efter många om och men fick vi upp bilen och tippade släpet så den stod rätt.

Vi startade färden hemmåt. Efter tio minuter börjar släpet vobbla något alldelens fruktansvärt och Maken hade allt sjå i världen med att hålla bilfanskapet på vägen. Resten av resan framfördes i 70km/h. Min uppgift var att hålla koll i backspegeln och förvarna varje gång släpet började vobbla, vilket det gjorde lite då och då.


Efter en helvetesfärd på en timma var vi väl hemma för att lasta av bilen. Vi tippade ner släpet och tänkte att bilen skulle nog rulla av av sig själv. Så gott som iaf. Jo pytt. Nå, jag får väl backa fanskapet. Det gick ju att köra framåt en bit även om handbromsen satt fast. Får vi igång bilen tro? Nejdå, batteriet var ju slut..

Efter lite hattande fram och tillbaka får Maken fram ett gammalt batteri och får igång bilen. Anledningen till att vi inte kunde starta med batteriet i vår nya bil är en lång historia, men går väl ungefär ut på att utrymmet för en stor bil med ett enormt släp inte var optimalt. Vi kunde inte vända bilen..
Nå, jag sladdar, slirar och börnar ned för släpet och lyckas, endast med hjälp av min enorma skicklighet, få bilen på plats på gården.
Blygsamhet är ju inte direkt min grej.



Till detta bjuder jag på en fin badbild av Loa och Lea. Loa är vackert dekorerad med en rosa överstrykningspenna.

Puss //L

Lägga in tomater.

Ligger i soffan och slappar. Blev sent igår med filmer och morötter i soffan.
Tänkte ha en mysdag med Lea idag, så hon fick själv bestämma vad hon ville ha till lunch. I normala fall brukar hon svara att hon vill ha mat till lunch och lunch till middag. Väldigt förutsägbart. Idag blev svaret dock inte detsamma, vilket fått mig att fundera över om det är så vettigt att låta henne bestämma i fortsättningen.
Hon ville nämligen ha ost och pepparkakor till lunch.
Sagt och gjort. Ost och pepparkakor it is!
Ska väl iofs kasta ihop något mer matigt inför Makens lunchrast.

Igår översköljdes jag av lite inspiration när jag slavade i köket. Hittade igen ett par påsar soltorkade tomater och en burk. Stoppade burken full och fyllde på med olja, kryddor och vinäger. Hoppas att det blev bra.


I eftermiddag ska jag och flickebarnet in till stan. En av bröderna fyller år och det blir fika. Innan ska jag och Lea gå och titta på antikviteter.
Haha. Nå, jag letar ett bord. Ett ordentligt monsterbord. Så ni inte tror jag gått och blivit helt galen :)

Nu ska här botaniseras i köket.

Puss //L

Flickorna äter glass och är glada.

På allmän begäran lägger jag upp en bild på vårt fantastiska akvarium och på vår lika fantastiska dotter. Vacker som en dag!

Gårkvällen blev lyckad. Flickorna lekte som om det inte fanns någon morgondag och föräldrarna drack öl och vin och roade sig kungligt.

Puss //L

Fiasko.

Tårtan blev ett stort fiasko. Glad i hågen tog jag mig för att vispa ihop en chokladganach med min fina KitchenAid. Vips, sa det och den goda ganachen med apelsinsmak var apelsinsmör.
Ni säger; vispa ihop en ny då.
Jag säger; det hinner jag inte. Vi ska snart åka och jag har inte grädde nog hemma. Skulle ta minst en timma till att göra en ny ganach.

Så nu sitter jag här, håglös och deppad över tårtan som inte blev av.
Har ringt värdparet och bett dom fixa den där efterrätten dom tänkt sig innan jag erbjöd mig att "höfta ihop" en tårta.
Besvikelsen är enorm.

Också en fråga; vem är denne "anonym" som skrivit en kommentar på "Tänk om"?
Ni måste ju skriva era namn för guds skull!

Nu blir det att knäcka en öl och ta sig upp ur sorgeträsket.

Puss //L

Monster.

Sitter här i soffan med en kopp sömntuta i handen och väntar på att anslaget jag har i ugnen ska bli klart, så jag kan skicka in nästa. Det är av största vikt att dom svalnar fort, så jag kan lägga på ganaschen och vi sen kan pipa iväg in till stan. Hänger ni med? :)
Nå, jag håller på att baka en monstertårta. 30-års/halloweenfest. En liten fest. Med barn. Blir trevligt.

Appropå barn så somnade Lea inte i sin säng idag. Inte heller somnade hon i vår säng. Och inte ute i vagnen. Nej, hon somnade i sin koja. Sött som socker. Att hon varit ett regelrätt monster på förmiddagen finns inget minne av. Min lilla älskling.

Puss //L