Biofiasko.

Vaknade i morse av ett himla oväsen. Efter en kort förvirrad stund lyckades jag sortera ljuden. Det ena var Lea som gallskrek att hon hade ont i stortånageln. Det andra var en flock fåglar utanför fönstret. Det tredje var Maken som försökte få liv i mig så jag kunde ta hand om flickebarnet. Jag tvivlade i mitt stilla sinne på att det verkligen var min tur att stiga upp, men efter en snabb titt på klockan såg steg jag glad i hågen upp (nåväl!). Klockan var nämligen efter åtta. En helt ok tid att stiga upp. Speciellt då man somnat i soffan redan klockan halv elva.

Nå, jag gick ner, gjorde välling, snöt ut ett kilo snor ur näsan och gick upp med flaskan åt barnet. Sen klädde jag på mig och ställde mig i fönstret för att kolla vad det var för fåglar som levde om så hiskeligt. Toffsvipor. En hel armé toffsvipor, för att vara mer exakt.

Dom fyllde träden och tv-kabeln som går mellan hus och gårdshus. Dom bajsade friskt ner i min syren och på garageuppfarten. Helt ok tycker jag. Det är inte alltid man får se bortemot hundra toffsvipor på en gång.

Över till gårdagens bravader.

Efter en lugn förmiddag väckte jag Lea och informerade henne om att det snöade ute. Hon blev alldelens till sig i trasorna och satt en lång stund i fönstret och tittade ut. Tyvärr fick jag ingen bild av det.

Då kom Maken hem och det blev åka av. Vi kastade oss in i bilen (efter ett par snabba utflykter till gårdshuset där vi ställde in utemöblerna) och susade in mot den stora staden. Det var nämligen dags för Leas biopremiär. Elias och Kungaskeppet.

Efter en halvtimma, då Lea testat alla lediga platser i biosalongen, förklarat högt och tydligt för alla som ville höra vad som hände i filmen och hittat på en massa annat bus, bland annat försökt få med en annan unge på upptåg, tog vi vårt pick och pack och gick.

Hotar man med att gå hem om hon inte tar sig i kragen får man fint också genomföra det när hoten inte biter.

Till flickebarnets försvar måste jag ändå berätta att hon satt snällt stilla under hela reklamen före sjävla filmen. Inte för att det var någon tröst för oss som kastat ut 230:- på att Lea skulle få gå på bio.

Vi kastade oss åter in i bilen och åkte över till Ivars, där det vankades middag. Dom hade just lagt tassarna på en nyslaktad kalv, vilket blev till en fantastiskt middag. Ja, vi åt inte hela kalven naturligtvis, men en liten bit av den iaf.

Det är nånting med den där familjen och matlagning. Vad dom än tar sig för blir det fantastiskt gott. När till och med lasagne eller pannkaka kan bli till en festmåltid har man matiga fingrar.

Hur som helst var det supergott och kvällen var riktigt trevlig.

Vid halv nio började Lea gråta och förklarade för sin far att hon var trött och ville gå hem.

Långa i ansiktet åtlydde vi barnet och packade återigen in oss i bilen där Lea somnade i ett naffs.

Bifogar en kvällsbild på Lea ute i lönnen.

Det var gårdagen det.

Fiskstatus: Positiv.

Dagens låt: Har återupptagit mitt kärleksförhållande med John Denver. Det får bli Annies song. Lyssna och njut.

Puss //L