Tänk om.

Ja, tänk om hon hade haft händerna mot kinderna. Så lik han i Ensam hemma hon skulle kunna vara då.

Annars har jag inte så mycket vettigt att tillföra bloggen.

Maken är på en av hans alla lyxkurser i stockholms skärgård. Själv sitter jag hemma och dammar med svärfar.
Svärfar är här för att ta hand om flickebarnet medans jag jobbar. Fantastiskt med familj som ställer upp. Förra gången vad det den heliga modern (min mamma alltså) och den här gången föll det på svärfar att komma hit och bo och ta hand om oss. Som sagt, fantastiskt.

Nu vill dottern att jag ska baka en kaka på hennes mage.

Över och ut.

Puss //L

Lista.

Svägerskan tycks ha roat sig kungligt med att fylla ut sin blogg med listor på sistone. Jag är egentligen emot listor, för dom är inte alltid superspännande att läsa. Å andra sidan tycker jag att dom är nästan löjligt roliga att skriva, så håll i er gott folk.


Snor rakt av från ovan nämnda svägerska och plitar ner sju skivor jag inte skulle vilja vara utan.


Till saken hör att Maken har ca en miljard skivor och jag har kanske.. ptja, dryga tio? Nånting däromkring iaf.
Varför, undrar ni säkert. Jo jag ska berätta för er. Jag var så pass smart att jag hade alla mina skivor i en cd-bok, som jag förvarade på ett så säkert ställe som bilen. Det tog naturligtvis inte lång tid innan mina femtio bästa skivor var ett minne blott. Tack biltjuvar! Ni förtjänar intet annat än en ond och bråd död.

Efter denna händelse tappade jag gnistan. Min cd-samling kommer alrig att bli sig lik igen.

Nå. Till listan;


1. Nån av alla best of med Simon & Garfunkel. En av mina största drömmar i livet har varit att dom ska återförenas och komma och spela för mig. Och tänka sig, för sisådär en tre år sedan återförenades dom som hastigast och skulle spela i bland annat i Globen. Naturligtvis föll det sig som så att samma kväll dom skulle spela i sthlm begravde vi farmor uppe i Tärnaby. Nå, man får prioritera. Mina husgudar eller de döda. Lätt val. När jag gick och la mig den kvällen var jag lätt illamående. Om det berodde på vad jag missade eller att jag var nygravid eller att jag missade århundradets spelning förtäljer inte historien.


2. Samlade Disneyklassiker. Svårt att vara ledsen när man lyssnar på musiken till Askungen. "Jag vet, vi ska sy den. Vi ska sy och vi ska klippa vi ska görat ska ni sippa för den stora galakvällen, ska vi sy modellen..."
Nostalgi är mitt ledord här i livet.


3. Keeper of the seven keyes - Helloween. Jag får tacka min äldre bror för mitt kärleksförhållande med Helloween. Jag tycks aldrig bli less.


4. Superman - The pinks. Som sagt, nostalgi is the shit! Och för att försöka ursäkta mig själv måste jag få påpeka att jag omöjligt kan vara ledsen när jag lyssnar på The pinks. Underbart. Ärligt. Barnsligt. Kärlek.


5. Atlantic city soul classics. Även detta en samlingsplatta. Gamla härliga soulklassiker. Fast det kanske ni redan listat ut. Känns inte som att den skivan behöver en förklaring. Svårt att inte älska.


6. Tiggarens tal - Imperiet. Jag är en riktig sucker för Thåström!


7. Hmm. Trixy. Ska man ta något löjligt härligt eller något som får er att höja på ögonbrynen, nicka sakta och tänka "Hmm, hon kanske inte har HELT uppfuckad musiksmak ändå.."?
Tror det får bli Robyn - Don´t stop the music. Eller hette plattan så? Nå, den skivan där den låten är med iaf.
Som överflödig information kan jag meddela att Lea var väldigt förtjust i just den skivan när hon låg i magen och att hon föddes till Don´t stop the music. Inte mitt eget val, det råkade bara vara vad som spelades på radion just då. Som ännu mer onödig info ska ni få veta att låten dom spelade innan var Det gör ont med Lena Philipsson. Fråga mig inte varför jag minns något sånt. Kan ha varit för att det kändes lite ironiskt..


Nå, det var min lista det. Sug på den ni.


Puss //L

Pumpamonster.

Var på affären med dottern. Hittade busbilliga pumpor. Berättade lite om dom för Lea och hon bestämde sig raskt för att vi skulle göra ett "pumpamonster".


Sagt och gjort, pumpamonster blev det!


När jag sa att jag skulle försöka ta en fin bild av pumpamonstret ville flickebarnet naturligtvis vara med. Som monster, hon också.
Notera skräcktänderna.

Dags att knarka kudde.

Puss //L

Iris.

I am an Iris What Flower Are You?

"You are a very sensual person. You like to experience all the sights, smells, tastes and textures the world has to offer. Ordinary be damned, because you want to do it all."

Jupp. That´s me. (Sensuell as hell!!)

//L

Biofiasko.

Vaknade i morse av ett himla oväsen. Efter en kort förvirrad stund lyckades jag sortera ljuden. Det ena var Lea som gallskrek att hon hade ont i stortånageln. Det andra var en flock fåglar utanför fönstret. Det tredje var Maken som försökte få liv i mig så jag kunde ta hand om flickebarnet. Jag tvivlade i mitt stilla sinne på att det verkligen var min tur att stiga upp, men efter en snabb titt på klockan såg steg jag glad i hågen upp (nåväl!). Klockan var nämligen efter åtta. En helt ok tid att stiga upp. Speciellt då man somnat i soffan redan klockan halv elva.

Nå, jag gick ner, gjorde välling, snöt ut ett kilo snor ur näsan och gick upp med flaskan åt barnet. Sen klädde jag på mig och ställde mig i fönstret för att kolla vad det var för fåglar som levde om så hiskeligt. Toffsvipor. En hel armé toffsvipor, för att vara mer exakt.

Dom fyllde träden och tv-kabeln som går mellan hus och gårdshus. Dom bajsade friskt ner i min syren och på garageuppfarten. Helt ok tycker jag. Det är inte alltid man får se bortemot hundra toffsvipor på en gång.

Över till gårdagens bravader.

Efter en lugn förmiddag väckte jag Lea och informerade henne om att det snöade ute. Hon blev alldelens till sig i trasorna och satt en lång stund i fönstret och tittade ut. Tyvärr fick jag ingen bild av det.

Då kom Maken hem och det blev åka av. Vi kastade oss in i bilen (efter ett par snabba utflykter till gårdshuset där vi ställde in utemöblerna) och susade in mot den stora staden. Det var nämligen dags för Leas biopremiär. Elias och Kungaskeppet.

Efter en halvtimma, då Lea testat alla lediga platser i biosalongen, förklarat högt och tydligt för alla som ville höra vad som hände i filmen och hittat på en massa annat bus, bland annat försökt få med en annan unge på upptåg, tog vi vårt pick och pack och gick.

Hotar man med att gå hem om hon inte tar sig i kragen får man fint också genomföra det när hoten inte biter.

Till flickebarnets försvar måste jag ändå berätta att hon satt snällt stilla under hela reklamen före sjävla filmen. Inte för att det var någon tröst för oss som kastat ut 230:- på att Lea skulle få gå på bio.

Vi kastade oss åter in i bilen och åkte över till Ivars, där det vankades middag. Dom hade just lagt tassarna på en nyslaktad kalv, vilket blev till en fantastiskt middag. Ja, vi åt inte hela kalven naturligtvis, men en liten bit av den iaf.

Det är nånting med den där familjen och matlagning. Vad dom än tar sig för blir det fantastiskt gott. När till och med lasagne eller pannkaka kan bli till en festmåltid har man matiga fingrar.

Hur som helst var det supergott och kvällen var riktigt trevlig.

Vid halv nio började Lea gråta och förklarade för sin far att hon var trött och ville gå hem.

Långa i ansiktet åtlydde vi barnet och packade återigen in oss i bilen där Lea somnade i ett naffs.

Bifogar en kvällsbild på Lea ute i lönnen.

Det var gårdagen det.

Fiskstatus: Positiv.

Dagens låt: Har återupptagit mitt kärleksförhållande med John Denver. Det får bli Annies song. Lyssna och njut.

Puss //L

Ensam i pölen.

Trodde dagen skulle bli en klockren katastrof. Jag har ju varit fantastiskt förkyld den gångna veckan och idag var det dags för första dagen i veckan då Lea skulle vara ensam hemma med mig.
Men se det blev ingen katastrof. Förmiddagen spenderades efter en tyst överenskommelse i lugnhetens tecken. Vi byggde lite pussel, läste ett par böcker och såg på Bilar.
Fantastiskt bra film för övrigt.
Medans Lea sov efter lunch murade jag ner mig i soffan och drog av en film. En av de mest romantiska av de romantiska jag någonsin sett. Dagboken. Precis tillräckligt sliskigt för mig och min förkylning.
När barnet vaknade kände jag mig faktiskt lite friskare, vilket resulterade i en promenad till affären. Lea cyklade på sin trehjuling och höll sig faktiskt på trottoaren nästan hela turen.
På väg över övergånsstället var Lea tvungen att stanna och plocka upp en sten som såg intressant ut, vilket orsakade trafikstockning (i centrala Robertsfors, invånarantal 2000).
Direkt efter hemkomst packade vi en väska och susade iväg de tvåhundra meterna vi har till badhuset. Väl där satt vi i barnpölen. 3x3 meter. Två decci djupt. Dom andra barnen lekte med sina föräldrar i den stora bassängen och hånskrattade åt oss. (Möjligen hände det senaste endast i min fantasi.)
Det kändes hur som helst väldigt förödmjukande att sitta i plaskpölen med en 2½-åring som vägrar leka med sin mamma i den stora bassängen, medans barn som knappt slutat amma tryggt flöt omkring i (Leas ord) "storbarnsbassängen" med stora flytpuffar på armarna.


Fiskuppdatering: Fiskarna lever och verkar må hyggligt än så länge.

Dagens låt: Highway to hell - AC/DC - Har nynnat på den hela dagen. Gruvligt störande.

Puss //L

Mot bättre vetande.

Precis som rubriken förtäljer så tänker jag nu, mot bättre vetande göra något som normalt strider mot en av mina principer.

Jag ska lägga upp en bild på mig själv. På allmän begäran naturligtvis ;)

Nä men det var väl svägerskan som ville se den omtalade nya klippningen. Satt i lugnan ro och försökte ta bilder av akvariet när jag kom på den briljanta idén att ta en bild av mig själv. Naturligtvis fick jag ju inte vara själv på bilderna speciellt länge, eftersom flickebarnet jag tillverkat har utvecklats till något av en linslus och också ville vara med på bilderna. Således blir det alltså en bild av mig tillsammans med Lea.

Nå, man ska väl kanske försöka plita ned något annat intressant medans man ändå är här.

Jag är förkyld bortom all sans och vett!

Frid och fröjd i arselhöjd! /L

Våldtäkt.

Jag och Lea for ut på cykelpicknick för nån vecka sedan tillsammans med några kompisar. Bilden är tagen tio minuters cykelväg från vårt hus.



Skrattade lite när jag läste Paolo Robertos kommentar ang ketchup.
"Ketchup på maten är att våldta barnens smaklökar"
Vidare säger han att han visst har ketchup hemma, men att den som ber om ketchup borde dö.








Och när vi ändå talar våldtäkt så slogs jag av en tanke. Läste lite snabbt om att dessa "Stureplanprofilerna" fick fyra år fängelse var. Blev glad. Tror dom är skyldiga. Fast det är klart, helt enkelt att avgöra är det ju inte om man inte varit med när brottet begåtts.


Hur som helst. Det känns som att försvaret ofta kör på linjen att killen inte uppfattade att hon inte var med på noterna i våldtäktsmål.


Om det har jag en, och endast en sak att säga;


Alla karlar som hävdar något liknande ska omyndigförklaras på stört. Fråntagna rätten att rösta, köra bil, dricka alkohol och ta egna viktiga beslut i sitt liv.


Då får vi se hur många våldtäktsmän som hävdar att "dom inte förstod".








Medans ni ändå har mig på tråden kan jag meddela att jag numera är korthårig igen och att Lea är en stolt ägarinna av fyra små oranga fiskar.


Hon är väldigt glad över sina "många fickar".


Fyra fiskar är nämligen, i hennes ögon, just många.






Puss //L

Karatefisk.

Glada i hågen tog vi vårt pick och pack och åkte till Djurmagasinet för att köpa oss en fisk till min nyinköpta helfina kula. En vägghängd fiskskål. Väldigt häftig.
Djuret som ska ner i skålen ska vara en sån slöjig historia, av mig kallad Karatefisk.
Väl där får vi veta att dom helst inte säljer fiskar till skålar, eftersom nya regler säger att man inte bör ha akvarium som är mindre än 40 liter.
Långa i ansiktet funderar vi över hur vi ska göra. Vi har ju trots allt lovat Lea en fisk.
Medans jag går ner och kikar på fåglarna hittar Maken ett akvarium han tycker är fint. Ett sexkantigt ett på 48 liter.
Vi är inte fega av oss. Det är fint med akvarium. Vi slår till. Det blir det där sexkantiga med ett svart stativ, lilaaktigt grus, en sten, en träbit, en snäcka, två dekorationsgrejer, tre växter och en massa annat tillbehör.

Nu står akvariet i ett av hörnen i vardagsrummet och mumsar till sig i väntan på fiskar, som ska inhandlas på tisdag. För övrigt det hörn jag hade planerat att julgranen skulle stå i till jul.
Alla mina planer går åt skogen, men vi får iaf ett fint akvarium att titta på. Lea är glad och förväntansfull inför tisdagen. Livet är bra.


Nu är det dags att göra söndagsfrukost, väcka maken och få igång hela städapparaten. Huset ser ut som sju svåra år.

Oh, på tisdag ska jag klippa mig också! Är väldigt peppad. Har sett ut som hej kom och hjälp mig i frillan på sistone. Tror det blir blonda slingor den här gången också. Håret blir så härligt kvastaktigt och lättskött när man förstör det med blondering!

Tack för mig.

Puss //Lotta

Har återigen funderat över innehållet i denna blogg. Att kalla det för blogg är egentligen inte helt korrekt, eftersom det mycket kommer att bli en slags dagbok.
Då jag idag inte har något intressant alls att förmedla tänkte jag roa mig med Berättelsen om Lea. Den viktigaste personen i mitt liv.

Jag och Maken (då var han visserligen inte min make, men rätt ska vara rätt) hade varit tillsammans i hissnande sex månader och just skrivit under köpeavtalet för en lägenhet på gården brevid min förra lägenhet. Bläcket hade väl knappast hunnit torka på pappret innan medvetenheten om att jag är gravid sjunker in. Jag gör ett test och får ett stort fett minus på stickan. Jag konstaterar att testet har fel. En vecka senare gör jag om testet. Den här gången får jag ett plus. Paniken sprider sig långsamt. Maken får stickan uppkörd nedanför ögonbrynen då han kommer hem. Han verkar bli glad. Själv vibrerar jag av ångest. Hur ska detta gå? Vi har just köpt en stor lägenhet, mina intentioner är att säga upp mig och be min arbetsgivare fara och flyga och det faktum att vi bara varit tillsammans i ett halvår swischar omkring mitt medvetande i full karriär.
Några timmar senare är vi båda glada, nervösa och förväntansfulla.

Tanken var att vi dagen efter (midsommarafton) skulle till ett par kompisar och fira. Det ställde hastigt och lustigt in och vi tog vårt pick och pack och drog upp till Norrbotten. Närmare bestämt min blivande svärfar, som jag aldrig förr träffat.Han blev den första att få veta vad som komma skulle. Jag tror han blev glad.
Väl hemma efter ett par dagar susar vi direkt hem till morsans stuga, där även svärmor och hennes familj uppehåller sig. Mamma blir informerad och får panik. "Säg inget till dom andra" är hennes första kommentar. Varför kan man fråga sig :)
Två sekunder efter att familj och de närmaste vännerna fått veta hur landet ligger blir jag illamående. Spysjukan håller i sig i 1½ månad ungefär. I samma sekund som det går över drabbas jag av huvudvärk. Den håller i sig i två månader. Efter det rullar det bara på. Foglossningar, ischias, huvudvärk och panikångesten håller gästabud i min kropp. Att vara gravid måste nog vara ett av de värsta tillstånd jag någonsin varit med om.
I sjunde månaden är jag less på att vara gravid. Jag vill dricka en öl och vara glad igen. Inte fylld av elaka graviditetshormoner som lever loppan med mina nerver.

I nionde månaden, dagen då barnet är beräknat att komma ut lever jag under förvissningen att det nog inte blir något barn. Värkarna kommer aldrig att sätta igång.Jag och Maken går på bio. Väljer The Grudge, i hopp om att kunna skrämma ut barnet. Och tro det eller ej, men jag är övertygad om att det fungerade. Under natten började värkarna så smått att komma. Inte för att det var dags då, oh nej. Först efter tre dygn av värkar skulle barnet titta ut, men det visste jag ju inte då.Min största skräck under hela graviditeten hade varit att det skulle bli en pojke. Jag kunde inte alls se mig själv som mamma åt en liten pojke. Dessutom gillade jag flicknamnet vi valt bättre än pojknamnet.
När det sedan begav sig, efter tre dygn med värkar och 17 timmar på förlossningen, och jag äntligen fick upp en kletig, skrikande varelse på bröstet var det första jag sa; Det blev väl en tjej?
- Du får titta själv, sa barnmorskan och håller barnet i ett ben så jag skulle kunna se vad det blev för sort.
I mitt förvirrade tillstånd ser jag en massa navelsträngar och snoppar överallt. Jag tittar på Maken som nickar och säger "Ja, det blev en flicka".

Det är berättelsen om hur Lea kom till. Gravt förkortat, med alla smaskiga förlossningsdetaljer bortrensade.

Det är numera svårt att komma ihåg hur hemskt eländigt det var på den tiden, då jag mådde dåligt och inte alls ville gå igenom en förlossning.

Man kan ju inte annat än älska då det lilla trollet kommer gåendes med pusselväskan och säger; Mamma, mamma, Lea ka lägga puttelbiiiten!

Dagens låttips: Oh Laura - Release me.

Över och ut //Lotta

En början.

Detta får bli mitt första inlägg. Förhoppningsvis kan det bli en trend.

Här kommer det att skrivas om allt möjligt och omöjligt intressant och dödstrist som händer i mitt liv.
Just idag har jag ägnat allt för mycket av tiden till att fundera över varför avkomman hade plockat bort alla tangenter från tangentbordet under den kvart hon fick vara ensam på nedervåningen.
Det tog över en timma att återställa tangentbordet till dess ursprungliga skick. Eller, vem vet hur det ska se ut egentligen? Alla bilder jag googlat fram på tangentbord ser olika ut. Alla datorer verkar ha olika specialknappar på olika ställen. Väldigt frustrerande.
Nå, nu fungerar den iaf hyfsat. Jag kan ju skriva, som ni ser :)

Resten av dagen ska spenderas på effektivt sätt. Lite städ och lite plugg, innan det är dags att dumpa dottern hos Maken på hans jobb och dra iväg på teorilektion.